Poeten

Hon snörper på munnen i en ful grimas och med en min av äckel lämnar hon lokalen. Poeten, som just artikulerat ett ord definierat som runt, ser förvånat efter kvinnan. Han är en försynt person som vill väl med sin poesi, och väldigt sällan uttalar han ord som stör. Att kvinnan lämnar lokalen gör honom ledsen, men han måste förstås fortsätta med sin recitation.

Under den fortsatta läsningen frammanar han åter bilden av kvinnan som snörpte på munnen och gick ut, men inser plötsligt hur komisk damen faktiskt är. Detta gör att han mitt i en mening bryter ut i en frustande skrattattack, som tyvärr rimmar väldigt illa med innehållet i den text som han läser. Detta förstår dock inte publiken, och framförallt inte den kritiker som bevistar tillställningen. Nästa dag kan därför poeten till sin häpnad läsa att hans skrattattack på ett sublimt sätt hade accentuerat allvaret och djupet i hans diktning.
Om kvinnan som snörpte på munnen och lämnade lokalen, stod det däremot ingenting.