Det
var inte det att han slant som förvånade honom, utan insikten att det faktiskt
inte gjorde honom irriterad. Precis när han slog i backen klickade det till
någonstans i kroppen, och för första gången i sitt liv släppte han vaksamheten och
låg bara helt still. Det borde göra ont om nu kroppen hade gått sönder, men han
registrerade inte någon smärta alls, bara en mjuk känsla av ro. Solljuset stack
i ögonen, han hade svårt att fokusera, men anade att något rörde sig framför
honom. Instinktivt bankade han med svansen, men det blev inte till mer än ett
lojt viftande.
Katten låg en halvmeter bort. En normal dag skulle Mukke varit
halvvägs upp i trädet vid det laget. Bara doften och instinkten av fara skulle
ha räckt att få fart på benen. Men inte idag, idag låg han helt still och
försökte förstå vad som höll på att ske. Katten var lika förbryllad av Mukkes
orörlighet. Normalt flyr ekorrar och då skulle den göra ett halvhjärtat försök
att fånga den, men naturligtvis utan att lyckas. Att den bara låg där orörlig
var fel. Katten låg därför också still, bara yttersta svansspetsen rörde sig
sakta fram och tillbaka.
Det var en varm dag i mitten av juli. Bin och flugor surrade, men i övrigt var
det tyst. Fåglarna väntade med sin konsert till svalkan vid solnedgången, och
människorna hade åkt iväg till havet. I gräset låg en katt och en ekorre och
betraktade varandra stint, i väntan på det som de båda visste skulle hända. Så
fort Mukke skulle göra en ansats att resa sig, skulle Kattens jaktinstinkt vakna
och ekorrens öde vara beseglat.
Mukke sökte inom sig efter ilskan, efter energin, efter hetsen och stressen,
efter det som drivit honom hela livet igenom och som hade klarat honom ifrån
situationer som många gånger varit värre än den här. Men nu var det som
bortblåst, det enda han hittade var några små fnysningar, vars enda effekt blev
att Katten lyfte en aning på huvudet.
Han
såg sin fiende som i dimma, världen hade blivit otydlig och proportionerna
förvrängda. Det där katthuvudet framför honom var alldeles ofantligt stort och
munnen jättelik. Den skulle ta honom i en munsbit. Fast på något vis visste han
att det där djuret inte åt sitt byte, det bara dödade. Mukke förstod det, och
föraktade det. Katten kände föraktet och fräste ilsket. ”Du kan inte göra mig
någonting”, tänkte Mukke. ”Inte förrän jag rör på mig, kan du ta mig, du ligger
där och låtsas vara en blodtörstig dräpare, men det är jag som bestämmer!”
Mukke lyfte på huvudet, mest för att reta katten. Den sköt rygg, men Mukke lade
ner huvudet och låg stilla igen. Katten måttade ett slag med tassen mot honom,
men ekorren rörde sig inte.
Värmen
påminde honom om mammans mjuka päls för längesedan. Fast nu verkade det nära,
som något han kunde nå bara genom att sträcka ut kroppen och ge efter. Han lät
värmen sprida sig, och återupplevde andra av de lyckor han haft i sittt liv.
Som att flyga fritt mellan två träd och genomföra en perfekt landning bland
granris, eller vetskapen om att ha ett ordentligt förråd av hasselnötter när
vintern var på väg. Han mindes också kärlekslekarna när den första solen lekte
mellan träden.
”Nejdu”, tänkte Mukke. ”Inte ska jag ända livet som leksak åt en katt!”
Han
slutade att andas, blåste omärkligt ut de sista resterna av luft i lungorna. Nu
kände han smärtan, men lät den inte påverka honom. Så stängde han ögonen, knep
ihop dem så hårt han kunde, och spände sina muskler en sista gång. Ett sista
hopp, rakt upp i luften och sedan föll han ihop i ett skimmer av ljus och
färger och omslöts tyst i sin mammas mjuka päls.
Katten
överraskades när ekorren plötsligt for rakt upp i luften och sedan ner, och den
reagerade inte förrän den lilla kroppen slog i marken. Den insåg nog att Mukke
redan var död, men gick i alla fall fram och petade på den med tassen, strök
moloket runt ekorrkroppen några varv och petade igen.
Lurad
på jaktglädje och triumf gick den sedan därifrån med hängande svans.
Ó Leif
Svensson
www.ickepoesi.com